måndag 5 maj 2014

Kollektivet Familjen AB. Eller bygemenskap kontra storstadsensamhet.














Ett av Hillary Rodhams Clintons mest kända tal under tiden som första dam i USA, handlade om att det inte bara är föräldrarna som har ansvaret för uppfostran av barn. (En spoken word-legend.) "It takes a village to raise a child."

Kort sagt handlar det om att alla vuxna är ansvariga för alla barn. Moraliskt sett alltså, och med kärlek. Hon skrev en bok med denna titel som handlade just om öppenhet och var alldeles pepprad med farliga liberala värderingar och idéer om individens frihet, men också individens ansvar gentemot kollektivet, och bemöttes av bland andra Bob Dole med mycket negativ kritik. Han svarade att det krävs ingalunda en by för att uppfostra barn, det krävs "EN FAMILJ". Se Wikipedia. Med största sannolikhet har Bob Dole inte varit huvuduppfostraren till sina egna barn. Inte Hillary heller. Men hon står ju för det. Hm. Jaja. Vatten under broarna och så vidare.

Boken "It takes a village ..." släpptes för snart tjugo år sedan, men vi är många som kan skriva under på att det är bra för barn att andra än enbart deras föräldrar talar om för dem hur landet ligger ibland.

I helgen återupplevde jag ett av min barndoms hem, numera bebos detta hem av mina vänner i min ålder, men då var det mina föräldrars vänner. Ett vackert födelsedagsbarn skulle firas och det kalasades i dagarna två. Det var ungar till höger och vänster, det sprangs i dörrar, det hoppades på studsmattor, det åts icke-tandläkarvänliga mängder av godis och det jagades hundar och fotbollar. Det gjordes ett tappert försök att rulla ner en tunna i en å, vilket lyckligtvis avstyrdes av en pappa med ögonen på skaft. Bortsett från studsmattan var det ungefär som när jag var liten. 

När det behövdes – barnen tyckte för övrigt aldrig att det behövdes – klev en förälder av varierande kön och familjetillhörighet ut eller fram och gav någon form av instruktion. Som en enda organism rörde sig då barnmassan åt det håll vi ville, otroligt nog, och gjorde ungefär som vi sa. Att det efter bara någon halvtimme var dags för ny instruktion spelade inte så stor roll.

Barnen, i åldrarna 2 år till 12 år, lekte också nästan hela tiden tillsammans. Mycket härligt. De stora passade de små och informerade gärna om detta. Föräldrahjärtat svällde. Jag lät mig nästan övertalas att köpa hus i den Västmanländska idyllen, men jag lovar att ordna boendet på hemorten först. Även om lockelsen är stor. Att alltid veta att en unge kan vara här eller där. Få mat här eller där. Och omvänt. "Hur många barn ska ha middag hos mig i dag?"

Så ja – i stort alltså – jag tycker Hillary har en fin poäng. Det kan också vara för att mina barn just den här veckan är hos sin fader.

Inga kommentarer: